Att presentera Torbjörn Johanssons färgsprakande konstnärskap är särskilt intressant i ett sammanhang som Verk – där färgskalan i möbelkollektionen är mycket begränsad. Så kan möblerna och målningarna lyfta varandra. Och även om de framstår som motsatser när det kommer till färg, så finns det andra aspekter som de delar. Det gäller främst förhållandet till och intresset för material; oräddheten att gå nya vägar, att ta fram sina egna material, och att börja gräva där man står.

Torbjörn Johansson är född 1959 i Emmaboda och verksam i Stockholm. Han utbildade sig vid Kungliga Konsthögskolan och har sedan 90-talet haft en omfattande utställningsverksamhet både i Sverige och internationellt. Hans verk har bland annat visats på Danshallerne (Köpenhamn), Örebro Konsthall (Örebro), FÄRGFABRIKEN (Stockholm), Center for Samtidskunst (Trondheim), Moderna Museet (Malmö och Malmö), Statens Konstråd (Stockholm), Katrineholms Konsthall (Katrineholm), Cites des Art (Paris), Gallery VER (Bangkok), Verkstad (Norrköping), Liljevalchs (Stockholm) och PS1 (New York).

Hans mångsidiga konstnärskap omfattar måleri, skulptur, film, performance och installationer. Han står även bakom ett stort antal offentliga gestaltningar runtom i Sverige. Hans intresse för genreöverskridande sammanhang har lett till flera gemensamma projekt med andra konstskapande. Han har till exempel samarbetat med en rad dansare och musiker för att utforska hur olika konstarter närmar sig förhållandet mellan kroppen och rummet.

Förutom sitt eget konstnärskap driver Torbjörn Johansson sedan 2013 det uppmärksammade kulturcentret Kummelholmen i Vårberg tillsammans med konstsamlaren Jan Watteus.

Men konstnären stannar inte där, utan införlivar även bilder av historiska kroppar i sina verk. Den som tittar noga hittar en bildvärld där antika myter och medeltida figurer tar plats. Natur och kultur smälter ihop till ett alldeles eget formspråk och en berättelse som speglar oss som människor:

Utgångspunkten för flera verk i utställningen är till exempel den antika myten om tvillingarna Romulus och Remus som blev räddade av en varginna. I ”Varginnan” ser vi det klassiska motivet, djuret som ammar de små pojkarna. ”1 (tvillingarna)” och ”2 (tvillingarna)” är detaljer av samma bild. ”Madonnans huvud”, i sin tur, är del av en lång konstnärlig undersökning av skadade medeltida träskulpturer, där konstnären är speciellt intresserad av kvinnokroppar. Letandet efter alternativa bilder av kroppen, som har utsatts för prövningar och skador, genomlyser Rebecka Bebben Anderssons verk, och blir en manifestation av mänsklig uthållighet och motståndskraft.

Kanske kan det stora tidsperspektivet från antiken och medeltiden till idag ge oss möjlighet att enklare reflektera kring existentiella frågor. Men förändrar den historiska distansen även vårt perspektiv och hela berättelsen? Hur mycket kan vi fortfarande urskilja när inte hela historien är tillgänglig längre, utan bara detaljer? Och hur bevarar vi våra skapelseberättelser så att de lever vidare i framtiden? I ljuset av ett pågående krig i Europa är dessa frågor mer aktuella än någonsin. Frågan om den skadade kroppen. Frågan om det kulturella arvet och dess betydelse för vår identitet som människor. Konsten kan inte ge oss ett svar, men kan hjälpa oss att formulera frågor som är komplexa och inte alltid bekväma.

Rebecka Bebben Andersson är född 1984 i Linköping och delar sin tid mellan Stockholm och Öland. Hon tog sin masterexamen på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 2014, och är även utbildad arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan. Hennes verk har varit utställt i många solo- och grupputställningar både i Sverige och internationellt och ingår i många offentliga och privata samlingar. Dess utöver har Rebecka Bebben Andersson arbetat intensivt med ett antal offentliga utsmyckningarna under de senaste åren och skapat flera stora vägginstallationer, bland dessa till exempel på Linköpings universitetssjukhus (2018) och Södersjukhuset i Stockholm (2019). Hon bidrog även med en fasadgestaltning till Långbrodalsskolan i Älvsjö (2017) som blev utnämnt till Årets Stockholmsbyggnad 2018. För närvarande arbetar hon med ett omfattande uppdrag för SL där hon gestaltar fasaderna på ett flertal teknikbyggnader längs den nya tvärbanesträckan till Kista. Hon är även aktuell med utställningen ”Extremt mycket utan regler” (med Anna Nordström och Peter Larsson) på Växjö konsthall, som öppnar 25 mars 2022.

Ear to the Ground försöker att bryta ner distansen och uppfattningen att det finns en ”natur” som existerar separerat från oss. Sparre anser att vi för att kunna bemöta klimatförändringar måste ge icke-mänskliga aktörer – trädgårdarna, städerna, glaciärerna – en röst. Hon vill undersöka hur vår relation med vad vi anser är natur, kan omvärderas genom att ge den en röst och ett språk. Då är det kanske möjligt att ge rättigheter till miljön och till icke-mänskliga aktörer in världen.

Förutom Ear to the Ground-verken ingår serien Antennstenar i utställningen, en samling stenar som är utrustade med radioantenner. Dessa skulpturer är en lekfull kommentar till försöket att kommunicera med stenar och pekar på nödvändigheten att utveckla en annan typ av sensibilitet – en antenn – för naturens röster.

Ulrika Sparres djupa intresse i spirituella mönster och transformationens mekanismer förser oss med ett respektfullt perspektiv på naturen och material i naturen. Det gör det i förlängningen möjligt att reflektera kring hur vi använder naturliga material i vår produktion och konsumtion. Med presentationen av Ulrika Sparres konst i samspel med VERKs möbler, vill vi öppna upp för en bredare diskussion kring vårt ansvar för naturen och världen vi lever i.

Ulrika Sparre (*1974) bor och arbetar i Stockholm. I sin konstnärliga praktik använder hon sig av olika medier för att skapa installationer, skulpturer, fotografier, filmer, performance och ljudverk. Hon har under de senaste åren ställt ut på Färgfabriken, Reykjavik Art Museum, ARTIPELAG, Varbergs Konsthall, Stene Projects och Index Foundation. 2021 hade hon en stor retrospektiv separatutställning på Kristinehamns konstmuseum. Dess utöver har hon genomfört ett antal performance i det offentliga rummet. Ulrika Sparre studerade på Konstfack i Stockholm och på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam.

Konstnären använder sig av en stegvis process för att röra sig från ljus till målning. Med avstamp i egna fotografier förstorar, beskär och förvränger Jonas Bouleau sina motiv för att sedan sätta ihop dem till vid första ögonkastet abstrakta kompositioner. Här möts olika medier som tillsammans bygger flera lager av information, och som slutligen smälter samman i målningen. Även själva målningarna består ofta av flera olika lager eller delar. Det kan vara ett större motiv som avbryts av överlappande abstrakta mönster vilka påminner om droppat vatten, det kan vara att motivet rycks upp ur sin ram och står på kant, eller att den vita duken rinner in i bilden. De olika delarna skiljer sig även i sin struktur. Mjuka linjer där färgerna flyter ihop och penseldragen är helt osynliga ställs mot ytor med tydliga penseldrag och tjockare färg samt delar med påklistrade objekt som t.ex. sedlar. Alla bilder präglas av en påtaglig rörelse. Vi tittar på motiv som inte representerar statiska tillstånd, utan en verklighet i ständig förändring.

Vidare karakteristiskt för Jonas Bouleau är hans variation av olika format och storlekar, och hans lekfulla sätt att använda sig av kontrasterande storleksförhållanden i själva målningarna. Ett avbildat öga kan vara mångdubbelt förstorat (och på så sätt abstraherat), medan det speglar ett hus som i sin tur är mångfaldigt förminskat i förhållande till verkligheten – allt blir en perspektivfråga.

I förlängningen kan vi ställa frågan mycket bredare och fundera kring vilka mekanismer som påverkar oss personligen i hur ser vi på världen. Vad händer när någon skruvar lite på bilden vi har framför oss, om någon vrider den utifrån sitt eget perspektiv? Förändras då vår syn på verkligheten? Konsten ger oss inga svar, men den har förmågan att göra oss uppmärksam på de förutsättningar vi har att uppleva världen vi lever i.

På så sätt ställer Jonas Bouleau inte bara frågor kring vår egen förmåga att se, utan även på måleriets möjligheter och begränsningar. Han ser måleri som en spegel som reflekterar betraktaren, rummet och ett historiskt sammanhang. Man skulle kunna säga att han sätter synliga filter på verkligheten för att göra oss medveten om att filter existerar generellt. Samtidigt representerar hans målningarnas uttryck en verklighet som går rakt in i vårt medvetande. Utan filter.

Jonas Bouleau (*1988) är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm där han tog en masterexamen 2015. Han har ställt ut sina verk på både kommersiella gallerier och i institutionella sammanhang samt erhållit fler arbetsstipendier under de senaste åren. Han bor och arbetar i Stockholm.

EKTA rör sig obehindrat mellan många olika format, material och uttryck. Hans verk omfattar såväl stora muralmålningar och uppdragsverk i det offentliga rummet, såsom målning, skulptur, performance, musik, textila verk och kläder. Hans arbetssätt präglas av lusten att experimentera och nyfikenheten att tänja gränserna, både vad som gäller estetik, material och hantverk. Att ta hänsyn till beprövade tekniker beskriver han sig för rastlös för – de följaktigt oundvikliga misstagen på vägen blir i stället del av den kreativa processen och är ofta de element som leder verken framåt.

I hans motivvärld flyter det abstrakta ihop med det figurativa. Grafiska element, symboler och mönster som är uppbyggda med starka färger och tydliga avgränsningar träder fram som silhuetter framför en vit bakgrund. Men visst kan vi identifiera ansikten, hus, en bil eller en keps… Det till synes lekfullt primitiva innehåller samtidigt tydliga referenser till modernistiska konstriktningar som t ex kubistisk fragmentering, men även till serieteckningar. Dynamiken i verken understryks av att processen förblir synlig med t ex utsuddningar och omtagningar. Den blir som en berättelse som ger verken liv och som tillåter en omedelbar kommunikation med betraktaren.

EKTAs verk saknar aldrig glimten i ögat och har ofta ett humoristiskt inslag, där titlarna kan förstärka våra associationer. Utan hänsyn till traditionella gränsdragningar flyttar han in det vardagliga, ibland trasiga, i konstens finrum och klassisk konst ut i det urbana stadsrummet.

Vid eftertanke framstår en paradox i EKTAs verk: de bär på en flyktighet som hänger ihop med hans arbetssätt och med att han som konstnär värderar processen högre än objektet. På så sätt ponerar hans teckningar en kontrast till VERKs fokus på möbler som varaktiga objekt. Samtidigt är de unika teckningarna i allra högsta grad oersättliga konstobjekt när de väl har lämnat konstnärens hand. Han själv måste gå vidare, det är i skapandet hans konstnärskap ligger. Objekten – konstverken – är bestående föremål för oss som fascineras över den icke sinande kreativiteten.

Johannes Hägglunds storskaliga målningar representerar hans entré på den svenska konstscenen för några år sedan. Det går inte att missa den självsäkra attityden som verken med sin storlek och sina starka färger utstrålar. Pendlande mellan det figurativa och det abstrakta tar de för sig och drar oss in i måleriets rum. 

Det är energin i kompositionen och penseldragen som speglar konstnärens rörelse framför duken och utgör målningarnas hjärta. Hägglund är mer intresserad av måleriet och arbetet med att måla än av det är som avbildas. Han arbetar oftast i serier där han väljer en motivvärld som tjänar både som utgångspunkt och begränsning för den konstnärliga processen.  

I Hägglunds konstnärskap finns det ett genuint intresse av handens arbete och hantverket i kontrast till det digitala. Till detta hör att han arbetar själv med alla delar i processen, från att tillverka handgjorda spännramar, spänna och preparera duken till det färdiga verket. Alla delar är viktiga i skapelseprocessen, men det är i själva målandet verket ”föds”. 

Som betraktare kan vi lätt hitta konsthistoriska referenser i Hägglunds formspråk, likaså en blinkning till samtida estetiska uttryck. Bilderna är dock befriade från en koppling till specifika sammanhang och historier. 

Vi får möjlighet att fylla målningarna med våra egna associationer eller att uppleva dem som en symfoni av färg och form istället. Detaljer kan både läsas figurativt, eller alternativt som en påminnelse om måleriprocessen. På så sätt väver konstnären på ett skickligt sätt ihop olika lager av målningens berättelser. 

Vi har medvetet valt ut ett konstnärskap som speglar VERKs värden och första steg i samband med lanseringen. Både möbelkollektionen och konstverken präglas av en kärlek till material och hantverk samt en oräddhet för stora utmaningar och närvaro. Den abstrakta växligheten i konsten får här representera en nystart och grogrund som tänker stort från allra första början. 

Johannes Hägglund är född 1993 och är verksam i Stockholm. Han gick på Gerlesborgsskolan och fortsatte sina studier på Kungliga Konsthögskolan där han tog sin masterexamen i fri konst 2020. Hans verk har visats bl a på Jakobsbergs konsthall, Galerie Forsblom (Helsingfors och Stockholm), Liljevalchs vårsalong, och Konstakademin. Han finns representerad i offentliga samlingar som Dalarna läns landsting och EMMA (Espoo Museum of Modern Art, Finland) samt i privata samlingar.